Varför?
Nu skulle han åka till en kompis för att leka och jag bad honom att ta på sig jackan...men det ville han inte,så istället för att ta på den så började han stampa i golvet o gråta o kastade jackan,då blev jag arg o då kom detta upp med utegångsförbudet igen,jag sa att när han kom hem från sin kompis så fick han stanna inne resten av dagen sen för att han inte lyssnar på mig men då bröt helvetet lös! Himmel va arg/lessen/förtvivlad han blev. Vi pratade igenom detta i lugn o ro och blev tillslut sams men varför måste man få så dåligt samvet när man bråkat med sina barn?? Och varför måste man känna sig så hemsk?? Jag känner mig som en ragata nu för att jag gav honom utegångsförbud resten av dagen sen,men vet inte heller vad jag ska göra för att få honom att lyssna på mig när jag säger till honom nåt. Jag har försökt att förhandla med honom,som tex. om du tar på dig dom HÄR skorna så leker jag med dig o dina bilar en stund sen...men det går inte heller,jag har försökt att säga: gör som du vill o tycker men då blir han arg för det o säger att jag inte bryr mig om honom,jag vet inte vad man ska göra,är rädd att det blir fel oxå när man "hotar" med utegångsförbud,men det verkar ta hårt på honom,men frågan är om han lär sig av det. Ja jag vet inte,känner mig så hemsk,kändes verkligen inte bra att låta honom åka nu när vi blev så osams även om vi blev sams igen.....
Får väl se sen när han kommer hem,behöver nog tala mer om det här med och lyssna med honom,för än är han för liten att bestämma själv.
Det var såååå mycket lättare när han var i den här storleken,så med andra ord så blir det svårare ju äldre dom blir....*suck*
Kolla föresten vad lik Amelia han var när han var liten :)
Du är ju inte mer än mamma, förstår att det är jobbigt men det är nog bara att bita ihop. Du måste ju sätta dina gränser, för han kan ju inte göra som han vill jämt. Jag tycker att du ska prova med ett utegångsförbud för att se hur han reagerar på det, det kan ju faktiskt vara så att han tar åt sig av det. För "hot" tar man inte till sig på samma sätt som när det verkligen händer. Kommer du inte ihåg när pappa och mamma släppte av oss ifrån bilen och åkte? Det hjälpte dom för vi blev ju snällare. Och du har aldrig eller gör aldrig något fel med dina barn. För du gör verkligen allt för barnen. Och jag tror att Anton mår mer dåligt än vad du gör, eftersom han inte kunde fått en bättre mamma. Var stark som så många gånger förut! Puss lillasyster
Vännen! Du behöver inte oroa dig för du är en underbar mamma till dina underbara barn! Men jobbigt är det ibland tyvärr. Jag är helt övertygad om att du kommar lösa alla såna här händelser med ett strålande resultat :)Massa kramar! <3
